FINNISH BLUES NEWS
Det som stör mig med bluesrock och bluesinfluerad rock är att den ibland kan framstå som orytmisk och svår att röra sig till. Det svänger inte. Man kan se på konserter vilken positiv effekt en låt som svänger har på publiken. Att inte banden tänker på det, blues är ju i grunden dansmusik och inte konsertmusik, att det är skillnad på att lyssna hemma framför stereon och sedan live med några öl i sig. Slidin' Slim & Eric Hanssons musik har jag lyssnat på både live och på skiva. Det svänger och är trots rockanslaget alltså även dansvänlig. Ideologiskt tillhör den samma sfär där Chris Rea befann sig under sin höjdpunkt, ett arv som ingen tagit upp till min stora förvåning. Skivans första 2 låtar är även stilmässigt nära Rea, men med ett betydligt råare anslag. Sedan släpper man allt som pekar i någon speciell riktning och gör sin egen grej. Anders Landelius är en uttrycksfull och stark sångare och kan sin slidegitarr. Han har också skrivit 8 av skivans 10 låtar som han också sjunger på. Meningsfulla texter med djup skriver han även. Eric Hansson som har sitt eget Erics Bluesband, känt i Stockholmsområdet, rör sig i mer traditionella landskap i sina två låtar. Men skivan bygger på två slidegitarrister som växlar mellan solo och komp. Eftersom Slim spelar förstärkt ”plåtgitarr” undviker man direkt de klischeer som gömmer sig bluesrock. Rytmen består av två superproffs: Surjo Benigh bas och Kjell Gustavsson, trummor. Slutreslutatet är så exceptionellt att man har svårt att förstå att de klarade av inspelningen på två och en halvdag, fastän förberedelserna tagit ett år. Bästa svenska skivan på mycket, mycket länge.
Anders Lillsunde

Corren

Gillar du blues och bor I Östergötland så har du det väl förspänt. Anders Landelius (med artistnamnet Slidin' Slim) är regionens främste blues- ambassadör och alltid en fröjd att höra. Inte minst för den bluesiga sångröst han äger.
På detta helgjutna album visar han att han hart när behärskar bluesens alla stilarter. Virvlar av referenser trängs i min hjärna när jag lyssnar.
”Better late than never” kallar han och kompisen Eric Hansson sitt första gemensamma album. Inspelad i Stockholm i vintras. Med musiker som kan sin sak. 10 egna låtar där Slidin´Slim står för merparten av komponerandet. Bästa låt? Jag väljer Eric Hanssons ”Walking in Illinois”. För att den känns inspirerad av tv-serien ”Twin Peaks” twangiga gitarrljud. Rekommenderas!

 

Lollo Asplund

Dala Demokraten

Slidin´Slim och Eric Hansson är två bluesartister som är aktuella med en gemensam platta. Det svänger skönt om killarna och det välmeriterade bandet.
Den äkta och traditionella bluesen överlever trots allt. Dagens utövare är lika energiska och passionerade som tidigare generationer. Det var Totta Näslund och Rolf Wikström som fick mig att börja lyssna på den här treackordsmusiken en gång i tiden. Hur många gitarrister som låter sig omslutas av den här formen av djävulsmusik i dag vet ingen. 
Under oktober har jag låtit ett nytt album stå på i bilen under resorna i tjänsten. Det handlar om Slidin´ Slim och Eric Hansson, båda har pågående solokarriärer. De uppträdde tillsammans på scen för åtta år sedan. Mötet dem emellan gav mersmak men det är först nu som de båda lyckats jobba ihop i en studio. Resultatet blev cd:n "Better late than never". Det är en mycket välproducerad skiva av Surjo Benigh som även står för det trygga och säkra basspelet. Han brukar svara för baskompet i Eric Hanssons eget bluesband. Benigh har annars under senare år varit medmusikant till artister som Ulf Lundell, Ringo Franco och The Boppers. 
Skivan innehåller tio låtar. Slidin´ Slim står ansvarig för merparten av dessa bluesdängor. Det gungar på i god stil. Duellerna avlöper varandra i öppningsspåret. Det är ett mycket välbekant sound som har sina rötter i både den amerikanska södern men även från Chicagobluesens mer nerviga elektriferade gitarrer. Eric Hansson släpper loss i några riktiga häftiga solon och gör en del riffartade utsmyckningar som kryddar anrättningen rejält. Slidin´Slim har å sin sida en säker och robust bluesstämma som gör att helheten känns både genuin, äkta och levande. Bakom trummorna hittar vi den välbekante Kjell Gustavsson som bland annat brukar nöta trumskinnet åt Peter Carlsson & Blå grodorna. Janne Pettersson broderar snyggt på keyboards. I två låtar gästar munspelaren Micke Fall.

Ulf Lundèn

Jefferson Blues Magazine

Slidin`Slim och Eric Hansson har var för sig haft två karriärrer på bluesscenen. Slim ofta solo med en säregen deltabluesinspirerad formel men helt klart egen identitet. Eric i sitt bluesband där han lyckats kombinera det elektriska rockiga med att stå stadigt i bluesgrunden. Sedan de 2008 för första gången stod på scen tillsamans har de haft planer på att göra något ihop. Nu har planerna mognat och tiden har funnits. Slim har skrivit åtta av de tio låtarana och Eric de övriga två. Det spelar egentligen inte så stor roll fördetta är ett helgjutet lagarbete i duoform uppbackat av suveräna kompmusiker. Resultatet är en smältdegel med rotbetonad blues färgad av influenser från countryfärgad singer-song writer-tradition och ett litet färgstänk rock. Det är ett jämt låtmaterial på en hög nivå. Ändå måste jag säga att två spår sticker ut-

25 or 52 med skönt vinande slide och Walking in Illinos med tillbakalutat twangsound, lite av Lonnie Macks varumärke men i slowmotion. Det här är bra.

Bo Majling



 

.